Att tävla och träna med hästar är en tuff balansgång, jättesvårt att hela tiden läsa av att vi som ryttare hela tiden gör absolut rätt bedömning för varje träningsupplägg för hästen.

Det går inte träna varje häst på samma sätt, men jag har min grundplan där alla hästar ingår i ett system, det systemet måste dock alltid anpassas efter varje individ. Inte mig som ryttare, utan efter hästen. Jag lär mig utav de jag tycker har en sund hästhållning och plockar godbitar jag själv kan göra till verklighet hemma. Står hästen för mycket på box? För liten hage? För stor hage. Nu får jag nog arga blickar på den raden, men det finns faktiskt de hästar som bara blir stressade av en stor hage och är mycket lugnare i en mindre.

Hela tiden måste vi läsa av vart vi ligger till, måste vi backa bandet? Kan vi ta ett kliv framåt? Rätt varierad träning? Hur många vilodagar? När ska vi planera in vetcheck?
vilket foder? Vilken laser? Vilket bett? Oändligt med frågor som hela tiden ska anpassas. Jag själv kan tycka att det ibland blir övermäktigt att vara den som alltid ska ta beslut, för hästen hälsa ligger i mina händer. Och jag som har andras hästar i träning har ännu mer ansvar.

Jag blir otroligt ledsen när en häst är skadad, har jag tränat fel? Har jag missbedömt? Har jag gjort något oförsiktigt och missat en säkerhetsåtgärd? Skador kommer, oftast för alla. Olyckor händer, och kommer hända med dessa hästar, de är stora, kvicka och flyktdjur, men hela tiden är den mitt ansvar att förebygga.

Nu i slutet av året så märker man att flera hästar inte kommer till start, sjävklart av olika anledningar. Jag själv missade ett viktigt första halvår med Dokki.
Jag kan träna och tävla med väldigt mycket smärta (tänker på mina magproblem främst nu) jag kan stänga av och vara i min bubbla, men i längden bryter jag såklart ner en liten bit av mig själv. Jag tror att jag just nu är på rätt väg, kost och avlastning i stallet är en stor del av det.

Idag är det träning på Ågesta, träning hemma för Amir med Anna och hoppträning för Sarali. Tre olika människor för olika saker. Och jag själv som ändå rider både Grand Prix samt unghästar, hela tiden välja rätt hjälp till rätt sak är också en bedömning av oss som ryttare. Jag tycker Kristian är världsbäst på att lära ut dressyr, men det är inte Kristian som hjälper mig bäst med Amir just nu.

Kommentera